För ett år sen…

För ett år sen var jag stor som ett hus, hade gått 9 dagar över tiden och trodde att bebisen aldrig skulle komma ut av sig själv... Skrev följande på fb: "Jaha, då var man hemma igen efter ytterligare ett besök på specMV. Allt ser fortfarande fullständigt normalt ut så nu vill de inte ha in mig på kontroll förrän på söndag (42+0). OM jag inte kommer igång av mig själv innan förstås. Så nu är det bara att vänta...." 

Vaknade dock kl 00:20 av att det gjorde ont i magen. Fattade först ingenting men när det gjorde ont igen efter 5 minuter började jag fatta misstankar. Gick upp på toa o meddelade mannen, som fortfarande satt i soffan o tittade på tv, att det nog kunde bli en augusti-bebis ändå (nåt vi nästan gett upp hoppet om). Och värkarna fortsatte att komma med ca 5 min mellanrum så jag bytte plats med maken: jag satte mig i soffan o tittade på tv, han gick o la sig för att få sova lite. Detta var den första förlossningen som har satt i gång av sig själv (och enda!) så det var en mycket spännande upplevelse. Jag andades igenom värkarna som sakta blev tätare o tätare, kraftigare o kraftigare. Efter några timmar var det så intensivt att jag fick väcka mannen. Han ringde in barnvakten (morfar) o sen ringde han förlossningen. Just då kräktes jag och sen när jag fick luren kom naturligtvis en värk som jag fick andas igenom. När jag var klar sa BM: Om du har såna värkar ska du nog komma in... Så det var bara att försöka få på sig några kläder o packa in sig i bilen. Hann få många värkar i bilen in... O några på vägen in från bilen till förlossningen. Väl inne blev jag undersökt o var öppen 7cm. Efter ytterligare 10 min ville jag krysta o mycket riktigt var jag öppen 10cm nu. Efter totalt 50 min på förlossningen och rätt exakt 4 timmar efter första värk kom sen äntligen vår "lille" sladdis Benjamin ut! Och imorgon fyller han 1 år! Tänk vad tiden går fort! Hoppas jag får sova mer i natt än för ett år sen :)

GRATTIS
min lille älsklingsplutt!

Cilla